Distansrekord och besvikelse på TEC 100 miles

Stod på startlinjen med blandade känslor, förväntansfull, laddad och en något overklig känsla, vad gör jag här, 16 mil… Blev taggad i en bild strax innan start. Något ansträngt leende.

Planen var att lugnt och fint ge mig iväg och inte dras med i någon annans tempo. Jag hade inte sprungit på banan tidigare så första varvet var spännande. Trevlig omväxlande bana och stigarna var fina. Varvningen gick snabbt, fyllde på med Perpetuem och drog iväg direkt. Varvet börjar med en backe så där tryckte jag i mig några mackor jag fick med mig i varvningen. Strax därefter såg jag Kristian som gett sig på 200 miles (32 mil), han hade varit igång ett dygn redan men såg rätt fräsch ut. Kul att ses igen. Varv 2 gick också bra, sprang tillsammans med lite folk och pratade mig igenom stora delar av varvet. Andra varvningen gick lika snabbt som första, Perpetuem och några mackor. Var däremot tvungen att göra ett toalettbesök innan jag kom iväg på varv 3.

Jag började känna lite tryck över tårna och blev orolig att jag valt fel skor. Lufsade vidare och kände mig rätt stark och det rullade på fint. Vid ett flertal tillfällen fick jag hejda mig själv och kämpa lite med farthållning, tempot drevs upp. Det är svårt att springa långsamt och det måste jag träna mer på. Trycket över tårna ökade och jag bestämde mig för att byta skor vid nästa varvning. Svor åt mig själv att jag hade slängt ett par skor jag gillade nyligen och inte avslutat dem på detta lopp istället. Klantigt. Denna varvning tog lite längre tid med skobytet och jag tryckte i mig lite mer mat. Stelnade till direkt.

Tårna kändes bättre direkt efter skobytet och det gjorde mig glad. Sprang ett tag med en engelsktalande kille i shorts och linne, jag tyckte det såg kallt ut. Han hade en intressant taktik, sprang som satan ett tag och sen gick han rätt länge. Vi sprang om varandra ett par gånger det varvet, jag höll ett jämnt tempo. Passerade marathondistansen och blev orimligt glad. Det gav mig massor av energi av någon anledning, började sjunga AIK-ramsor både i huvudet och högt. Det händer ibland på mina långpass, här är samma ramsa från Sörmlandsleden.

Kändes fint att ha med sig #nissejohansson på långpasset idag #löpning #AIK #sörmlandsleden

A video posted by Daniel Wiberg (@dwiberg) on

I slutet av varv 4 började jag känna ett visst obehag från magen men det gjorde jag allt jag kunde för att sluta tänka på. Ramsorna hjälpte till. Kom in för varvning och tryckte i mig lite av varje, chips, choklad, nötter. Blev tillfrågad om jag ville ha varm mat men det lockade inte alls. Fyllde på med Perpetuem och tog en kopp kaffe i handen när jag gick vidare. Jag hade aldrig provat Perpetuem tidigare men blev positivt överraskad. Tycktes ge mig energi och blev inte sådär sött som jag tycker energidrycker brukar bli. En ny favorit. Kaffet var riktigt fint, det var jag verkligen sugen på. Ville inte att det skulle ta slut så jag sippade försiktigt och höll på det länge. Dessutom var det skönt att gå, gick längre än jag gjort i starten på något varv tidigare. Blev passerad av ett par stycken och fick verkligen tvinga igång mig själv.

Detta varv var tungt och jag började få svårare att hålla mig på bra humör, inte ens Nisse Johansson-ramsan fungerade. Mitt i det tunga började magen smärta igen, mer än tidigare. Det gjorde mig orolig. Ett par veckor innan loppet hade min Ulcerösa Kolit gjort sig tillkänna med ett skov efter 20-års vila. Jävligt olägligt. Vet inte om dessa smärtor hade med det att göra men de fanns där. Detta varv hade inget positivt alls med sig.

Jag blev på dåligt humör och mörka tankar tog över mer och mer. Gav mig iväg på varv 6.

Korta perioder gick det hyffsat sen högg det till i magen, gick längre och längre sträckor. Här någonstans insåg jag att detta inte kommer hålla. Hade ingen som helst lust att försöka gå halva loppet. Kom ihåg att man kunde byta distans. Försökte ett par gånger att lufsa på men det högg till mer och hårdare för varje gång. Gick och gick, lufsade och det högg till direkt. Blev både besviken och förbannad. Bortsett från magen kändes det bra, både mentalt och i kroppen, jag var stark.

Vid varvningen var jag kluven, skulle jag kliva av nu eller plåga mig ett varv till för att klara 50 miles. Jag gav mig iväg, tänkte att det skulle kännas lite bättre att avsluta med en målgång på 50 miles än att bryta helt. Mycket gång och mörka tankar hela varvet. Skitvarv.

Såhär efteråt med lite distans till det hela så känns det inte bra men revanschlusten finns där. Jag ska gå för guldspännet nästa år. Så är det!

Varvtiderna är jag faktiskt nöjd med, det kunde/borde räcka för guld om det fortsatt så…

  1.    1:10:43 ________1:10:43
  2.    1:17:10  ________2:27:53
  3.    1:15:08 ________3:43:02
  4.    1:20:32 ________5:03:34
  5.    1:29:33 ________6:33:08
  6.    1:33:40 ________8:06:49
  7.    1:35:44 ________9:42:33

Nytt distansrekord och massor av rutin fick jag med mig. Vilket härligt arrangemang, allt var så jävla proffsigt och välordnat. Stort tack till alla inblandade, Ni är bäst!

Här har ni lite fler rapporter om ni är intresserade:

Vinnaren och hjälten i 200 miles

TEC 200 miles – DNF (Did Not Finish)

TEC-200 miles. Richards side of the story

http://www.lindstroms.be/index.php/blogg/636-tec-200miles

http://henninglauridsen.blogspot.se/2016/04/tec-100-miles-by-running-journalist.html

https://iammissevilblog.wordpress.com/2016/04/17/race-report-tec-50-miles-night-dnf/

https://fotrallylandslaget.wordpress.com/2016/04/19/tec200-en-fantastisk-resa-pa-322km/

https://barefootsweden.com/2016/04/18/tec-2016-race-report/

https://ultrabrdo.com/2016/04/17/tec-2016-vad-hande/

https://ironmansussi.wordpress.com/2016/04/18/race-report-tec-2016/

http://urbanspringeromkring.blogspot.se/2016/04/tec100-att-vara-pacer-at-en-vinnare.html?m=1

 

Det går bra att fylla på med fler i kommentarerna.

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *