Springa på Kungsleden

Efter Jämtlandstriangeln ville jag hinna med en fjällöpning till innan vintern tar över fjällen. Jag sprang BAMM på och runt Kungsleden för många år sen och ville tillbaka så valet föll på Nikkaloukta – Abisko. Lättviktslöpning var målet och ryggsäcken vägde totalt 4 kg när jag lämnade lägenheten och gav mig iväg.

Kom fram till Nikkaloukta enligt plan och klockan var runt 17:10 när jag gav mig av mot Singi fjällstugor. I lätt duggregn passerade jag vandrare i en strid ström de första kilometerna. Glad pigg och förväntansfull hälsade jag på allt och alla. Det är lättlöpt i början och efter glada tillrop från vandrare så kom jag på mig själv att springa onödigt snabbt. Flera gånger påminde jag mig själv att det är långt till Abisko och att ta de lugnt. Det är ingen tävling jag gör utan ett äventyr. Sprang förbi någon båt som tydligen kortar av första distansen till Kebnekaise fjällstation med 6 km. Fusk tänkte jag, även om det inte är någon tävling. Kameran kom upp flitigt och det var så vackert med alla höstfärger som målade landskapet.

En sak oroade mig lite och det var att solen går ned 19:40, jag undrade hur lång tid det tog innan det blev mörkt på riktigt. Kom fram till Kebnekaises fjällstation runt 19:15. Kan bli tajt att hinna med ytterligare 13 kilometer innan 19:40. Frågade de trevliga fjällvärdarna hur snabbt det blev mörkt och vad de trodde om att ta sista biten med pannlampa, för det hade jag med mig. Fick ett svalt gensvar på min entusiasm att fortsätta. De var inte så pigga att släppa iväg mig och i efterhand hade de såklart rätt. Jag tog beslutet att fortsätta, tänkte hur tufft det skulle bli att spara de 13 kilometerna till morgondagen. Planen skulle följas.

Gav mig av och hoppades på det bästa, hur svårt kan det vara?
Terrängen blev lite tuffare med mer sten i den dramatiska och häftiga omgivningen. Samtidigt som det blev mörkare och svårare att hålla hygglig fart växte en liiten oro. Kommer jag se leden i pannlampsljuset, det är ju ingen stig och reflexbana direkt.

BOOM, kolsvart

 Strax innan det blev mörkt på riktigt hade även regnet ökat i intensitet, från dugg till.. regn. Regnjacka på och nu kändes äventyret lite mer på riktigt. Mindes att jag läst om ökade fjällräddningar pga. folk med skavsår och brådskande möten m.m som kostar pengar och belastar i onödan. En sån vill jag inte vara. Att vända fanns inte så det var bara jobba på framåt, pannben på, ständig rörelse och positiva tankar. Ultralopptänk. Pannlampan gjorde sitt bästa och lyste upp de dramatiska omgivningarna. Kungsleden tappade jag givetvis bort rätt fort och fick hitta en ny plan. Gick på en grå stolpe som stod framför mig. Den hade inga märken eller skyltar på sig men jag gissade att det var en skoterled/vinterled som renoverades. Nåväl, min plan var att följa dem. Tillslut kom några enskilda stolpar med rött X på och det kändes bra. Jag är på en skoterled. Snubblade runt i mörkret och letade stolpar så gott jag kunde. Lite som att orientera, lika glad varje gång jag hittade en ny. Det regnade mer och mer samtidigt som det blev väldigt blött om fötterna. Skoterleder går som jag förstått det närmsta vägen och på vintern är inte blötmarker eller sjöar något problem. Det var det nu. Vadade fram i emellanåt knädjupt vatten som inte hade någon spa-temperatur. Svårt att tänka positivt nu. Detta fortsatte i en 4-5 kilometer. Jag såg sedan ett svagt flackande ljus framför mig som gjorde mig glad. Satte kurs mot det och struntade i stolparna. Visade sig vara en man som var ute och kissade vid Singi. Jag var framme. Hade kunnat missa stugorna då det var helt nedsläckta. De flesta sov och ingen elektricitet. Trött, kall, blöt och hungrig kom jag fram runt 22:30 – 23:00. En väldigt snäll kvinna gav mig ett turpack (mat) jag värmde upp och åt. Hängde blöta kläder framför vedspisen och la mig och sov.

Vaknade upp tidigt och kunde inte somna om, väldigt seg i kropp och knopp. Gårdagen hade tagit på mina krafter både fysiskt och psykiskt. Sneglade ut och blev glad att vädret var helt ok. Inget regn. Letade upp stugvärden för att köpa något ätbart. Hon var i sin stuga och jag frågade om det fanns något att köpa samt ville få bekräftat att de tog kort. Jajamensan i svar på båda frågorna. Utbudet var knapert men det visste jag sen tidigare då jag rekade och planerade resan. Valde två turpack och tänkte äta en själv och sen ge den andra till snällakvinnan som gav mig mat igår. Hon tog mitt kort och stoppade in i något som såg ut som en gammal kassamaskin. Den stängdes genast av.

-Ojdå, vi har visst ingen ström kvar, dåligt med sol ute. De har alltså en solpanel på huset.

Ok, ni tar kort men har ingen ström frågade jag.

-Det fungerar ibland.

Ehh, kan vi lösa detta på något sätt, jag har mitt medlemskort i STF med mig, kan vi lösa detta på en faktura eller så?

-Nej det går inte.

Jag finns i era register här är kortet.

-Det går inte ledsen..

Tappar mitt humör och säger, INGEN MAT ALLTSÅ, och går därifrån.

Drar på mig ryggsäcken och ger mig av, typ 13 km till Sälka fjällstugor där de tar kort OCH har ström. De har fler solpaneler så strömmen räcker.

Löpningen gick tungt och varvades med mycket gång. Typiskt att kroppen ska bråka på dagen med längst distans, 37 km. Kom till Sälka och möttes av en stor hund och trevlig stugvärd. Pratade lite om ditt och datt innan jag köpte en burk chili con carne, coca cola och påse gott & blandat. Bra brunch. Stugvärden sa att jag kunde gå till stuga 2 där två samer sovit för där är det varmt. Samerna hade två motorcyklar utanför de använde för att driva förrymda renar till inhägnaden. De hade även en till i luften som med helikopter drev ned renar från svårtillgänglig terräng till hojjarna. Där och då bestämde jag mig för att bli same och skaffa helikopterlicens. Störtsköna grabbar som mer än gärna stannade och pratade. De hade svårt att förstå att jag hade tagit semester för att springa i fjällen. De köpte inte konceptet. De hade inte heller mycket till övers för politiker och Stockholm. Efter lite rantande tittade de på mig misstänksamt och frågade om jag var politiker. Maten och ”mötet med samerna” gav massor av energi och jag var i ett helt annat mindset när jag gav mig av mot Alesjaure. Kom fram i ”god tid” och såg fram emot en lugn kväll med mat, vedeldad bastu och återhämtning. Alesjaure fjällstuga var jävligt fin, läget, utsikten, bastun, ja allt var kanon. Delade rum med två belgare och en kille från Singapore. Hans första besök i Sverige helt ensam var alltså till Kungsleden. Det är rätt häftigt. Det var många utlänningar här och på Kungsleden, tufft att vi har så exotiska resmål i vårt lilla land. Handlade mat för både middagen och frukosten. Det blev lappkojs, lufttorkad skinka, oliver och choklad. Middag för en mästare. Dinerade med tända ljus tillsammans med belgarna och en norsk kvinna. Alla var vana fjällbesökare och jag lyssnade på deras tips och snappade upp ett och annat. Gjorde sen misstaget att äta upp min frukost innan sängdags då jag blev hungrig efter bastun. Affären hinner inte öppna innan jag ska ge mig av på morgonen. Det löser sig.

Man får väldigt fina påsar under ögonen efter tre dagars äventyr i fjällen.